Ett år av saknad

Farmor.

---

Men lägg ner

Har börjat läsa en ny blogg och där finns det en som kommenterar som gör mig ärligt förbannad.

Vet man inte vad man håller på med kan man lika gärna vara tyst.

Det finns kommentarer som stärker, ord som inte gör skillnad och så ord som är välmenade men blir så fel.

Dessa kommentarer tillhör troligtvis kategori tre och tjejen behöver dem inte, inte alls faktiskt.
---

Detta gör mig rejält upprörd!

Psyk & bryt

Det är så lätt att drömmar går i kras.

Det är då man bryter ihop ett tag.

Sedan är det dags att komma igen och så smått börja sjunga:

Show must go on.

Kanske sjunger lite i morgon.

Krasch klirr

Att vissa människor inte bara kan ge sig.

Ja, vi framstod som dömande och presenterade inte vårt resultat på ett lämpligt sätt. Det räcker där. Du behöver inte säga samma sak hundra gånger till och fortsätta klanka ner på oss. Igen.

För det konstiga är att du dömer oss för att vi av misstag var dömande och inte visade empati.

På något sätt kan jag tycka att det är värre att döma och inte visa empati för sina basgruppsmedlemmar än för en okänd person beskriven på ett papper.

Bäst är så klart att inte döma alls.

Vi bad i alla fall om ursäkt för att vi dömde. Gör du?

Många stenar i glashuset just nu.

Skvaller

Oh jag har fått höra så mycket hemlisar på sista tiden.

Eller hemlisar och hemlisar.

Det mesta är bara saker jag absolut inte tänker skriva här för det handlar om mina kära vänners liv.

Både roligt och sorgligt och läskigt.

Livet kan ändras bra snabbt...

Tänker på er alla!

Sammanfattning

Polisen hällde ut över 200 liter alkohol på skolavslutningen men ändå fanns det många aspackade små barn. Vissa ville inte hem och fick fick åka polisbil.

Saltå kvarns kafé är en trevlig plats på jorden.

Det är soffan hemma hos g också.

B1 och B2 gjorde stan (o)säker igen.

Tack mina kära vänner!

Bildbevis

Hittade bilder från inbrottet hos mig förra året på mammas och pappas dator så nu vet jag hur det såg ut innan städningen.

Tjuvarna fick de fast men mina smycken lär jag aldrig se igen.

Det var länge sen det hände.
Var läskigt då men inte nu längre.
Tack och lov.

Mordet i Linköping

Kvinnan som mördades vid universitetet i natt var 26 år och student på psykologprogrammet.

Kan inte folk bara sluta att mörda varandra så skulle världen vara en mycket trevligare plats.

Det skär i hjärtat ibland

Det finns ungar som är dumma och det finns ungar som är elaka.

Antagligen finns det en anledning till varför, men det hjälps inte.

Jag blir så arg.

Att göra på det sättet som hon och de gör mot henne.

Det är inte snällt på en fläck.

Kan tyvärr inte göra så mycket mer än att be och tänka.

Det är kallt ute lilla vän.

Historien upprepar sig

I natt klockan 1 vaknade jag av att det ringde på dörren hos mina grannar och deras hund skällde. Sen pratades det en stund och sen blev det tyst. Tyckte det var störande och tänkte att det var nån av dem som kommit hem från krogen eller nåt och inte hade med sig nyckel.

Så fel jag hade.

I natt klockan 1 ringde tre män på hos mina grannar, de öppnar dörren och männen bryter sig in, bakbinder grannarna och tejpar igen deras munnar. Tar elektronik och pengar och går sedan därifrån. Grannarna tar sig loss efter en stund och larmar själva polisen.

Får värsta falshbacken och tycker det är jätteobehagligt. Det var slumpen som gjorde att de valde grannarna, det kunde varit min lägenhet. Det var det förra gången liksom. Sannolikheten att de ska komma till mig och att jag hade öppnat klockan 1 på natten är nästan obefintlig men ändå. De har stått utanför dörren, säkert tittat på min dörr och sen valt den bredvid.

Har inte pratat med nån i huset utan såg det på tidningens hemsida. Det finns bilder och allt på mitt hus och min trappuppgång. Området utanför är avspärrat. Läskigt.

Ringde B1 för att prata av mig, hon var med förra gången och vet - tack!

Död och elände

Vi har samlats här i dag för att ta avsked av en kär vän, en hårt arbetande, blank och fin kamrat.

Vattenkokaren är död, helt plötsligt och utan förvarning lyste inte lampan i morse och vattnet blev aldrig varmt. Det är med stor saknad och sorg i hjärtat jag nu slänger honom i återvinningen och ger mig ut på jakt efter en ny.

På tal om att alla är utbytbara...

Alla är vi nog utbytbara

Nu sitter mina kollegor och har onsdagsmöte tekniskt sett har jag fortfarande bara semester, snart kommer de bryta för fika och värsta kacklet kommer starta. Folk hämtar sina mackor i kylen, sina muggar i skåpet och tar kaffetermosen med till bordet. Några rycker och sliter i varandra för att bestämma nåt möte eller så. Undra om han den nya sitter på min plats? Antagligen. Känns väldigt konstigt det här, för när jag jobbade gillade jag inte onsdagsmöten överhuvudtaget men nu saknar jag det nästan.

Konstigt det där, att man börjar sakna saker när man inte har dem längre. Men jag vill inte tillbaka. Saknaden är nog bara något som jag måste igenom i nån form av nu-har-jag-bytt-liv-process och på ett sätt känns det bra att sakna för då vet jag att det i alla fall var lite bra medans jag var där.

Men nog tär det lite på mitt ego att så enkelt vara utbytbar. That's life.

Dagens citat

Jag missade bussen och kom hem sent och då sa han att han varit orolig och undrat vart jag varit. Det har aldrig någon sagt till mig förrut.

Det är ju så man vill gråta när barn har det så här.
Aldrig någon som saknat dem på massor med år.
Fy skäms på de föräldrarna!

Slutet närmar sig

På måndag kväll ska jag avtackas av mina snälla arbetskamrater. Det börjar så sakta gå upp för mig att det inte är så lång tid kvar. Snarare väldigt kort. Folk frågar hela tiden hur det känns och känns gör det, allt mellan jätteskönt och jättesorgligt. Det beror på vilken dag och timme det är. Men på det stora hela känns det rätt. I magen.

Det här är vad jag har kvar att göra som kantor den här gången:

• 2 dockspelsgudstjänster för förskolebarn
• 2 andakter på äldreboende
• 4 lektioner med mina pianoelever
• 2 onsdagsmöten
• Lite planering med präster och diakoner inför jul
• 1 ungdomskväll med öppet hus
• 1 sinnesrogudstjänst
• 1 konvent med kollegor i kontraktet
• 2 torsdagskul
• 1 konfirmandjulavslutning
• 1 luciatåg med barnkörerna
• Massa övning med julens solister
• Egen övning ganska många timmar
• 2 mässor på en söndag
• 6 julspelsgudstjänster för skolbarn
• 1 begravning (+2 tider som inte är bokade än)
• 2 julspelsgudstjänter för gamlingar
• 1 ledarutbildningsträff
• 1 möte med nån diakon från stiftet
• 1 genrep + 1 julkonsert
• Sjunga in julengudstjänst
• Julbön
• Midnattsmässa
• Det vanliga pappersvändandet
• Säkert nåt möte jag inte planerat in än
• Städa mitt skrivbord
• Säga hejdå till många

Det är inte mycket. Inte mycket alls, och nästan varje sak är sista gången. Får förbereda mig på många hejdå. Tycker inte om det för det är så sorgligt men det hör ju tyvärr till när man väljer att gå. Hejdå...

Avsked

Jag tycker inte om att säga hejdå till människor jag tycker om. Men det gjorde jag idag. Eller rättare sagt, vi gjorde det tillsammans. Hon förstod att både det hon gjort och den hon är som person betytt mycket för mig och jag fick ett varsågod. Är så tacksam för vår korta tid tillsammans men nu går jag vidare på egna ben. Jag tror jag kan det. Kommer vara ledsen ett tag framöver men sen så.

Båda två är glada att vi fått träffa varandra.
Nu gör vi kanske aldrig det mer igen.
Sweet sadness

Den nya

Det är inte svårt att förstå att folk på mitt jobb är glada och vill prata om att de hittat en ny musiker som dessutom verkar jättebra och duktig på det mesta. Halvkänd pianist, lett stora körer och jobbat med ungdomar och barn i olika gospelprojekt. Han bor nära, verkar trevlig och lätt att ha att göra med och alla som träffat honom gillar honom mycket.

Nu kan det tyckas att jag borde glädjas med dem och det gör jag väl till viss del men jag är inte nöjd. Det är inte så roligt att höra om hur bra det kan komma att bli med honom när jag fortfarande är kvar och ska göra en massa saker. Det är precis som om jag inte fanns.

När de anställer en ny musiker två veckor efter jag har sagt upp mig känner jag mig ledsen och obetydlig för jag behöver få vara kantorn i arbetslaget tills den dan jag slutar (30 dec). Jag önskar att de inte slutar berätta saker för mig, inte slutar prata med mig och att de sparar lite på glädjen över den nya ett par veckor tills jag åtminstone har hunnit berätta för "mina" ungar att jag ska lämna dem.

Jag vet inte vad som är värst. Att de anställer en ny innan alla vet att man ska sluta eller att man väntar flera månader med att söka någon ny som kan ta över. I båda fallen känns det som om allt jobb, allt slit, all energi och allt engagemang man har lagt ner i sitt jobb inte betyder särskilt mycket. Om ens något alls. Trist.

Hejdå

Det är många jag kommer behöva säga hejdå till när jag slutar på jobbet och flyttar från stan. Bara via jobbet är det över 130 personer.

25 arbetskamrater
34 konfirmander
25 barnkörbarn
2 pianoelever
1 handledare
ca 20 andra ungdomar
ca 5 solister jag använt under åren
ca 10 kantorer/präster/andra i kontraktet
ca 10 andra som dräller i kyrkan
några från vuxenkören
några i pensionärskören
ett par begravningsentreprenörer
ett antal församlingsbor

En del säger jag hejdå till sen är det klart. Några kommer det bli svårt att säga hejdå till. Några kommer det bli jättesvårt och sorgligt att säga hejdå till. Några kommer jag kunna ha kvar kontakten med. Minst en kommer jag sakna. Mycket.