Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Börjar inse att jag ensam inte kan förända det här men om jag skulle acceptera det fullt ut att det är som det är blir det omöjligt att stanna... Lever på hoppet om en förändring men om den inte kan komma inom en överskådlig framtid, varför ska jag då va kvar?
Nu ska jag till jobbet. Tjoho...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar