Idag konfirmeras kullen konfirmander som jag räknar som mina även fast jag inte har dem längre. Men jag var huvudansvarig när inbjudningen gick ut förra våren.
Jag var bjuden på konfirmationen (med en veckas varsel) och hade gärna gått. Men jag kände att jag behövde stanna hemma i Linköping och bo in mig i min lägenhet. Har flängt runt så mycket sista tiden att det inte kändes som hemma här hemma hos mig och det vill jag att det ska vara. Sen behövde jag komma ikapp med lite saker för att få lugnt i hjärnan så jag tror jag valde rätt om jag ska se det från mitt håll.
Nu fick jag lite dåligt samvete och tänker att det är klart jag borde åkt dit och supportat dem på deras stora dag.
Har en gång fått rådet att ibland gå efter mina egna behov på bekostnad av andras, litar på människan som sa det, så nu gör jag det. Sätter mig själv först. Känns egoistiskt.
Inte för att någon av ungarna läser detta men lycka till och stort grattis på er konfirmationsdag!
M: självklart vill jag har en utförlig rapport om hur det gick!
2 kommentarer:
Jo det är klart att du ska åka dit på konfirmationen, annars kanske du ångrar dig efteråt;)
Lite sent nu.. och jag ångrar mig faktiskt inte än. tror de klarade sig utmärkt med sina andra ledare och föräldrar som support!
Skicka en kommentar