Lite konstigt är det, att jag tvingar mig att göra "roliga" saker och inte tvärt om.
Men jag tror det är bra i längden.
Det håller kanske förståndighetspsykosen i schack.
Fast det här kanske bara är början? Det sägs ju att psykologstudenter inte har något liv. Vad som menas med det vet jag inte riktigt men kanske detta?
Nog med svammel. Dags för idol!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar